För att överleva behöver en människa näring och vila. Men utöver det har hon också ett behov av trygghet och gemenskap med andra, av att känna sig godkänd och respekterad, och av att få uttrycka sig själv och sina idéer.
Våra känslor informerar oss om våra behov och hjälper oss att få dem tillfredsställda. Ett uppskrämt barn får till exempel sitt trygghetsbehov uppfyllt när barnet lyfts upp i en vuxens famn. När den vuxna identifierar och benämner barnets känslor lär sig barnet namnen på de olika känslorna och förstår hur de känns och i vilka situationer de väcks. Efter det lär den vuxna barnet att reglera känslans styrka och att lugna sig. Inte förrän barnet är tillräckligt lugnt kan man börja fundera på hur det skulle löna sig att lösa situationen, och sen ta sig vidare.
I vardagen är det inte alltid möjligt, eller ens nödvändigt, att handla enligt ovanstående känslobehandlingsstig. En känsla kan till exempel vara så mild att den passerar fort utan hjälp av en vuxen.
Ibland flammar känslorna å andra sidan upp så plötsligt att det inte finns tid för att benämna känslorna. Då är det istället viktigt att den vuxna hjälper barnet att lugna ner sig. Det väsentliga är att den vuxna har tålamod att stanna kvar vid barnets känslor. Att följa känslobehandlingsstigen lär barnet emotionell kompetens och gör samtidigt vardagen smidigare genom att det får barnets känslostorm att bedarra fortare.
Att lära sig emotionell kompetens
• stöder barnets självkänsla
• hjälper barnet att forma och upprätthålla människorelationer
• gör vardagen smidigare
• hjälper barnet att lära sig andra saker
• stöder barnets psykiska och fysiska hälsa.